Källan

En lång text, men en som flera frågat efter. En syntes av de där människorna som ibland korsar ens livsväg, de som pekar på Källan. 

Jag hade önskat att vi skulle haft tillfälle att samtala mycket längre än vi gjorde, den sista gången du var här, men tiden är nu en gång begränsad, för oss som för andra, och jag tvingades se dig gå medan mycket fortfarande var osagt och oklart. Om jag hade vetat hur omöjligt allting skulle bli, om jag hade förstått hur lite jag egentligen visste om vad du får utstå, så kanske jag hade följt med dig när du bad mig, men jag förstod inte, eller ville inte inse.

Den gången vi först möttes, där ute vid källan, ”min” källa, som jag trodde jag var ensam om att känna till, verkade du så stark, så lugn och harmonisk, och du gjorde ett djupt intryck på mig. Jag hade aldrig förut mött någon som direkt såg detsamma som jag i den platsen, men du sa det jag alltid hade tänkt: ”Här möts tiden och evigheten, här lever man i himlen, redan innan”.

Vi satt där tillsammans hela eftermiddagen och natten, talade ibland, om sånt som ingen annan fått veta, men lät oftast tystnaden binda oss samman i ordlös gemenskap och vördnad inför det vi fick dela. Din djupa, varma röst talade till mig om himlen, om landet bortom, där evigheten gjorde allt så mycket mer verkligt, så mycket mer levande och äkta, där begränsningarna var borta och rädslan slut.

Jag drack dina ord, och lät sedan tystnaden omsluta mig, inpränta i mig det som jag redan visste, som jag längtat efter i hela mitt liv.

”I himlen kommer allt jag älskar att vara hos mig samtidigt och jag kommer inte att vara orolig för att inte kunna älska nog.” sa du, med rösten vibrerande av längtan.

Kanske började jag någonstans ana redan då att din sårbarhet var lika djup, lika nära som din glädje, att din känsla av att inte räcka till, att inte älska nog störde dig mer än du ville erkänna, men jag slog bort det. Jag ville att du skulle vara insiktsfull, kärleksfull och stark, och jag var för ung för att förstå att förmågan att älska och glädjas alltid står i proportion till förmågan att sörja, över eget liv och andras.

Din sorg över ofullkomligheten hos dig själv och hos världen vi lever i störde mig alltid, då och senare, jag ville att du skulle vara allt det som jag inte var, jag ville inte se något mörker i dig, ingen smärta, jag trodde att ett ”helt” liv alltid levdes med lätthet och glädje, och inte ens du kunde få spräcka den bilden.

Mitt eget liv bestod av sökandet efter de stunder då ingen sorg kunde nå mig, då jag kunde stänga av allt som inte bar glädje till mig och låtsas som om sorgen inte fanns, som om ångern inte behövdes och jag i själva verket var den bästa av människor. Jag trodde att glädjen, den verkliga, var en känslostämning, ett ständigt jubel, ett liv utan motgång, och det tog mig många år att verkligen förstå att växt kräver motstånd, att mognad kräver kamp och att kärleken alltid lever i sorgens närhet här på jorden.

Du verkade så stark. – inte kunde du behöva sörja eller tvivla på din egen förmåga att älska, din värme lyste ju om dig, din omtänksamhet, som jag länge fick erfara, verkade så naturlig för dig, glädjen så djup och äkta, inte fanns några moln på din himmel?

Den dagen då vi möttes, den första natt vi tillbringade sittande bredvid varandra medan fåglarna tystnade och dimman bar med sig sommarnattsdofterna till källan, blev början till en ny tid i mitt liv. Vår vänskap växte, blev djupare och varmare, och jag började också växa, började förstå att mitt liv, där glädjen alltid var detsamma som frånvaron av sorg, och kärlek alltid gav lyckokänslor, var gråare och fattigare än ditt.

Du levde med himlen i varje andetag som gavs dig, längtade, sökte och älskade, sörjde, grät och bad, och var djupare uppfylld av glädje än någon annan jag mött. Sakta lät du mig se en ny värld, gjorde du min syn klarare och min hörsel skarpare, färgerna djupare och sången, jordens och himmelens sång till sin Skapare tydligare, lät mig ana redan då hur fullkomningen skall påverka mig när tiden tar slut.

Du är borta nu, din väg ledde dig till trakter så långt från mina att vi inte längre kan talas vid som vi brukar. Jag skriver till dig, och vet att jag borde ha följt dig, borde ha vågat lita på de gåvor jag fått, men jag är kvar, än vågar jag inte, än är jag rädd för sorgen jag får se och känna hos de människor jag blir sänd till, min tvekan är inte övervunnen.

Saknaden växer i mig, men också glädjen. Jag börjar förstå mer nu, av vad du lever med, lever av. Tidigare i mitt liv trodde jag att jag visste, trodde jag att jag hade den kunskap som behövdes för att leva hel. Nu vet jag att den är långt ifrån mig, trots att den är närmare än någonsin förut.

Bara när jag glömmer vem jag är, kan jag inbilla mig att det är möjligt för mig att nå fram till fullhet på egen hand, med bara det som finns inne i mig själv. Bara när jag glömmer vem jag är kan jag tro att människor är utbytbara, att ensam är stark, att det enda jag behöver är att finna min kraft i mig själv. Bara när jag glömmer vem jag är kan jag tro att mina val är mina, att jag inte behöver ta hänsyn till dem som påverkas av dem. Bara när jag glömmer vem jag är kan jag tro att andra skall visa mig den hänsyn jag själv slängt över axeln.

Du glömde aldrig vem du är, aldrig någonsin under den tid vi fick tillsammans valde du bort din mänsklighet, valde du bort ofullkomligheten och beroendet. Aldrig såg jag dig krokna under egenrättfärdighetens bördor, aldrig valde du att stå ensam när du kunde stå i gemenskap och närhet. Inte någon enda gång glömde du att dina val gav konsekvenser, för dig och oss omkring dig. Ibland valde du vägar som vi inte förstod eller tyckte om, men aldrig utan att ha prövat ditt val inför honom som bär dig.

Många gånger tyckte jag att du verkade hård, oftast mot dig själv, ibland mot mig, när jag inte förstod dina vägval. Nu ser jag kärleken i dina handlingar, och kan inte frigöra mig från vetskapen om att jag nog ofta gjorde dig illa med mina tvivel. Sakta går det upp för mig vad du lärt mig, utan att jag egentligen märkte det. Nu när du inte längre är här, känns du så mycket mer närvarande, så mycket mer synlig, sådär verklig som himlen du berättat om, där allt och alla är så mycket mer än nu, så intensivt levande att en nyss utslagen ros verkar död och doftlös vid jämförelsen.

Den första morgonen efter att du lämnade mig var, konstigt nog, en av de ljuvligaste morgnar jag upplevt. Det var som om allting höll andan, väntade på en ankomst, en efterlängtad, länge saknad vän. Jag minns att jag länge stod och såg ut över gården, och vidare, mot skogen där källan ännu fanns kvar.

När jag till sist började gå mot ”vår” plats, var du långt ifrån mig, jag var ensammare än någonsin tidigare, ensammare än innan jag mötte dig, och jag grät. Tårarna sköljde över mina kinder, varma och salta, och verkade aldrig vilja ta slut, men det var en stilla gråt, en sorgens kärleksfyllda gråt, utan bitterhet eller ilska. Min saknad var större än jag trodde var möjligt, vi hade levt så intensivt tillsammans, så nära, du var en så betydelsefull del av mitt liv att jag kände det som om någon hade delat mig i två delar, som om halva jag var ett öppet sår.

Jag grät där vid källan, tills mörkret föll, hela tiden medveten om ljuvligheten omkring mig. Skönheten och känslan av förväntan omkring mig blev inte mindre av min sorg, snarare ännu mer påtaglig, intensivare och verkligare, som din himmel, som ditt liv, som alltid gjort allting mer synligt, mera sig självt.

I din närhet verkade alltid människors glädje, godhet och kärlek växa sig starkare, men också ondskan, missunsamheten blev skarpare i konturerna, kunde inte dölja sitt verkliga jag bakom låtsad omsorg och hänsyn, kunde inte ljuga utan att bli avslöjad.

En del hatade dig för det, för att du såg genom lögnerna, såg mörkret i oss. Andra, som jag, älskar dig för samma sak, för att du såg lögnerna, såg mörkret, gjorde mig medveten om vad jag bar på, och gav mig möjlighet att lämna det ifrån mig.

Jag gick hemåt när mörkret föll, gick för att vila från gråten, få några timmars sömn, för att orka möta ännu en dag där du inte var hos mig.

Det har gått en tid nu och gråten har stillnat. Jag går varje dag till källan och dricker av dess vatten. Jag sitter där ensam långa timmar och låter tankarna flyga som de vill. Ibland ber jag, för dig, att du skall ha det bra, att du skall få beskydd mot människors ondska, att din sårbarhet aldrig skall bli hårdhet, att du skall komma tillbaka snart. Andra gånger tänker jag på våra samtal, på vad du sa, och märker att dina ord, dina tankar på något vis har blivit mina egna. Minnet av våra samtal blir ett slags kod för mig, som hjälper mig att förstå den värld jag möter, och gör mig mer öppen både för dess sorger och välsignelser.

Människors bördor syns tydligare nu, som du sade till mig att de skulle göra när min tillit ökade, när jag inte längre värjde mig mot mörkret. Du valde alltid att gå mot mörkret med ljus, aldrig att fly för det, hur rädd du än var för vad du skulle få se i ljusskenet. Det är inte mörkret självt som skrämmer oss, utan monstren vi inte vill se, lögnerna vi inte vill få belysta, den vi räds mest är den som tänder ljuset och spräcker trollen.

Du lät dig aldrig tömmas av människors krav, när du inte hade krafter kvar att ta av så vilade du istället för att pressa dig ännu mer. De enda måsten som fanns i ditt liv var lydnaden och lyhördheten för honom som bär dig, det enda du aldrig avstod ifrån var glädjen att bli buren, till den sa du aldrig nej. Tystnaden och stillheten följde dig, också mitt i vardagsbullret, verkade aldrig lämna dig, ens i de tider då du sörjde som djupast över mörkret i våra hjärtan. Du var ständigt tom och därför alltid fylld till brädden med liv.

Dyrbar var du för mig, som ingen annan. För dig hade jag kunnat offra allt, för att följa dig var jag beredd att utstå vad som helst, bara jag fick ha dig nära. Det vi gav varandra under vår tid tillsammans ville jag aldrig vara utan och jag lovade mig själv att aldrig svika dig.

Jag var uppriktig, är det än, men jag klarade inte av det. När du ville att jag skulle följa dig till nya, okända marker, när du sa att du hade användning för min kärlek, för mina händer och tankar, så backade jag, vände mig bort och lät min feghet kväva min längtan.

Alla mina löften, allt mitt mod var borta, det enda som fanns kvar var en önskan att slippa förändras, att inte behöva gå vidare. ”Låt mig slippa” sa jag, ”jag klarar det ändå inte” och fastän du försökte övertyga mig om motsatsen, sa att jag var den enda som faktiskt kunde klara just dessa uppgifter, så lät jag fegheten och bekvämligheten vinna. Jag stannade hemma, och du gick för att själv axla min börda, följd av mitt självförakt och min tysta visshet om att jag ändå hade haft rätt, jag var en annan sort, jag kunde inte leva som du, dög inte till det. Att du kunde ha rätt, att du kanske faktiskt behövde mig på samma vis som jag behövde dig, föll mig aldrig in, jag var helt upptagen med att försöka få mig själv att tro att det inte spelade någon roll, att jag alltid kunde gå senare, eller möta dig någon annan stans.

Nu ser jag min egen blindhet och anar att jag själv är den som förlorat mest. Min längtan trubbades av, min kropp överväldigades av trötthet och leda, min kärlek grumlades och krympte, tills jag började avsky den jag blivit, den jag gjort mig till.

Dyrbar var du för mig, som ingen annan. För dig hade jag kunnat offra allt, för att följa dig var jag beredd att utstå vad som helst, bara jag fick ha dig nära…

För ingenting, svek jag dig. Inte för någon kärleks skull, inte för någon ära eller uppgift, hur liten och genomskinlig den än kan ha varit, utan för min feghets skull, för att slippa ta ställning, slippa förändring, få fortsätta vara i det som ingenting var, istället för att leva.

Du måste ha haft samma slags vånda som jag, innan du bestämde dig för att gå, men du gav aldrig efter för fegheten. Aldrig någonsin stängde du ditt hjärta för vad som var sant, ingenting kunde förmå dig att blunda för vad du skulle möta, även om du visste att du skulle bära den djupaste smärta. Nu, när jag själv söker modet att hålla mina ögon öppna, att inte än en gång låta mitt hjärta frysa till is och bedövas, anar jag något av vad du fått utstå av kamp och sorg, men också av den djupa glädje som alltid lyst omkring dig. Min feghet och bekvämlighet är ännu inte satt ur stridbart skick, den vinner fortfarande över min längtan allt för ofta, men krymper ändå långsamt för att ge plats åt tilliten, förtroendet och den stillhet som kallas frid. Kanske är det inte så långt kvar innan jag vågar komma till dig, och axla de uppgifter som bara jag kan utföra.

Under alla dessa dagar, från det att vi först möttes, har jag aldrig tvivlat på att jag skall vara hos dig. Jag har glömt det, gömt det och struntat i det, men jag har aldrig tvivlat, har alltid vetat att din väg skall var min. Långt innan jag kunde förstå eller tänka klart, bad du mig komma med dig, ville du ge mig av din närhet och jag sa att jag var din, att jag skulle gå med dig.  Så länge du har fått vänta på att jag skulle infria mitt löfte, så länge du har fått gå utan mig, för att min rädsla styrt mig, för att jag hade bestämt mig för att inte använda de gåvor jag fått, förrän någon gav mig tillåtelse. Du sa att du visste vad jag fått, vad jag är skapad till att vara, att du behövde mig, sådan jag är, men jag trodde dig inte. Inte egentligen, fast jag sa att jag litade på dig. Jag kunde inte tro att det betydde något, att min lilla del kunde göra någon skillnad, eller ens att du skulle gå med mig på vägen.

Länge gjorde jag allt för att få bestämma själv – det drev mig djupt in i andras åsikter om vad jag borde göra – åsikter som jag snabbt gjorde till mina och handlade efter. Sällan tänkte jag på vad du sagt, vad du sett hos mig, trots att jag visste att du var den ende som verkligen såg klart. Ofta kände jag mig otillräcklig, trött och utarbetad – tröttheten blev beviset på att jag inte arbetade nog hårt – min starkaste övertygelse var den om min egen lättja och oförmåga. Aldrig föll det mig in att jag var på fel plats, i fel uppgifter – alltid trodde jag att jag var fel.

Nu vet jag att det inte var så. Nu vet jag att jag sålt allt det osäljbara heliga i mig för ingenting och tappat riktningen.

Till källan går jag – vår källa – för att dricka vattnet och vänta på dig där. Den här gången lämnar jag dig inte att gå ensam – den här gången vet jag att utan dig kan jag inte ta ett enda steg utan att halka i leran och falla.

Den här gången vet jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: