Att sörja sig själv

 

För ganska precis 20 år sedan var jag mitt uppe i förberedelserna för en uppsättning av Jesus Christ Superstar i Härnösands Domkyrka. Jag var producent, alltså ansvarig för ”allt” – ekonomi, marknadsföring, logistik, kontrakt med artister etc. etc. Det var inte det första stora projektet jag höll, i jag var ”van att hålla många bollar i luften” och tyckte nog att jag gjorde det ganska bra.

Skillnaden den här gången var att jag inte sov på nätterna, inte kunde sova hur jag än försökte. När morgonen kom hade jag ofta bara fått någon halvtimmes sömn, trots att jag lagt mig i god tid, och jag var i regel så oändligt trött att jag inte förstod hur jag skulle klara en enda timme av den kommande dagen. På något vis gick det ändå, med järnvilja och mycket kaffe, men…

Den 31:a mars, på min 33:e födelsedag, hade jag nått min gräns. Musikalen i Domkyrkan var nästan avslutad, bara någon föreställning kvar, och så efterarbetet förstås, med utbetalningar, utvärderingar och annat, och jag kände att jag inte kunde ta ett steg till, inte kunde leva så som jag hade gjort. Jag var slut, tom, sönderbränd inuti av stress och orealistiska krav på perfektion – både från mig själv och andra.

”Mamma! Vet du att du snarkar när du diskar?”

Det var min äldste son som till sist fick mig att inse att det inte gick längre. Han kom in en eftermiddag när jag stod och diskade och sa just så: ”Mamma, vet du att du snarkar när du diskar?” Det fick mig att inse att jag hade haft huvudet lutat mot överskåpet och att jag inte hade en aning om vad som hänt de senaste tio minuterna. Så trött var jag att jag somnade stående, så utmattad att han faktiskt väckte mig när han ställde sin fråga.

Där och då insåg jag att något måste förändras, att jag var tvungen att byta liv. Det tog ytterligare en tid innan jag hade sett och accepterat vad som var mitt första steg, men i den stunden, nyvaken och omtumlad efter min sons fråga, bestämde jag mig för att göra vad som krävdes för att hitta rätt.

Få förstod

Det här hände alltså för tjugo år sedan, precis innan utbrändhet/utmattningsdepression började bli ett vedertaget begrepp. Jag träffade några läkare, men eftersom jag inte kunde sätta ord på vad som hände mig – det går sällan när man är mitt uppe i något, det är efteråt man kan berätta – så var det ingen som förstod hur in i märgen slutkörd jag var, hur omöjligt det var för mig att fungera.

Jag hade heller inte lärt mig ännu hur det gick till när man visar sig svag – min ryggmärgsreflex var att vara den starka, trygga, lugna, så jag lyckades nog inte särskilt bra att visa upp kaoset som rasade i mig. Idag hade jag blivit sjukskriven och utsatt för ett helt batteri av åtgärder, då slutade det med att jag sa upp mig och ”hoppade” ut i det okända, utan inkomst, utan a-kassa, utan aning om hur jag skulle överleva. Det borde ha gjort stressen värre, och gjorde väl på sätt och vis det, men jag visste att jag inte hade något val.

Att sörja sig själv

När jag hade klivit av mitt dåvarande arbete och skulle börja ta itu med att få ordning på min tillvaro så var det några saker som blev väldigt tydliga:

  • Tröttheten försvann inte efter några veckors vila, som jag hade trott. Den levde kvar och ”överföll” mig på det mest irriterande vis. Jag kunde vara pigg och känna mig stark på morgonen, och bestämma mig för en promenad, bara för att märka att jag efter ett par hundra meter nästan inte orkade lyfta fötterna. Resten av dagen tillbringade jag frustrerad och utmattad i soffan, oförmögen att vare sig tänka klart eller använda kroppen.
  • Hjärnan kändes nästan alltid som innesluten i ett tjockt moln. Den där hjärndimman eller hjärntröttheten är ett ganska välkänt begrepp idag, men då var det inget som jag hade hört talas om, jag märkte bara att jag – som brukade vara snabb i tanken – blev trög och dum, glömsk och allmänt virrig – och trött, ständigt denna trötthet i alla dess obehagliga former.
  • Sånt som tidigare hade gett mig glädje, som att umgås med vänner och familj, blev outhärdligt svårt och tog så mycket kraft från mig att jag drog mig undan. Inte för att jag inte ville, utan för att det tog så mycket kraft från mig att jag bara i undantagsfall kunde tillåta mig den sortens aktiviteter.

Listan skulle kunna göras mycket längre, jag har gjort det i min bok ”Huset som brann”, men det som alla de här sakerna med all önskvärd tydlighet gjorde mig uppmärksam på var att jag, Yvonne, som jag kände mig, som jag alltid hade sett mig, inte fanns längre.

 

Det här blev början på en lång sorgeprocess, en period då jag var tvungen att lära mig acceptera att jag var borta, att jag inte skulle komma tillbaka, men att det fanns någon annan där, en Yvonne som jag inte riktigt var bekant med, som jag inte alls ville ha, men som jag var tvungen att lära känna och förlika mig med.

Precis som i vilken annan sorgeprocess som helst, som när en älskad människa dör, så tar det aldrig riktigt slut. Jag saknar fortfarande delar av den människa jag var, framför allt orken och den där snabba hjärnan, den som kom ihåg och orkade fungera många timmar per dag, men saknaden är inte lika stark, sorgen får mig inte längre att gråta mig till söms, att känna mig totalt övergiven och handlingsförlamad.

 

Jag trodde ju att bara jag fick vila lite så skulle allt bli som vanligt igen, jag skulle kunna återgå till samma typ av arbete, bli stark igen, men det blev inte så. Periodvis har jag provat, och det har inte gått, varken min kropp eller min hjärna orkar, fastän det gått 20 år. Jag vet att jag har det gemensamt med många, den minskade stresståligheten, den löjligt långa återhämtningstiden för både kropp och själ efter minsta lilla aktivitet, men jag vet också att det går att leva ett riktigt bra liv, ett glädjens liv, när jag vågar vila, när jag vågar släppa taget, när jag vågar låta mig bäras, av Gud och av andra människor.

Hur lever jag idag?

Jag blir aldrig den jag var, den Yvonne som fanns innan jag kraschade, hon med den obändiga kraften, är för alltid borta, men jag är helare idag än jag var då.

Jag vet att jag inte alltid orkar, jag vet att min kraft är begränsad, och jag anpassar mig (ofta motvilligt) efter det.

Det arbete jag gör idag fungerar därför att jag först planerar in vilan, sedan arbetet. Det är en god princip som vi har glömt – förr började veckan på söndagen, vilodagen – man vilade in veckan och fyllde på förråden för att klara av de uppgiften som hörde vardagen till. Det blev kanske ibland en börda – ingenting fick göras – men för många av oss är det enda sättet att få oss att sitta stilla: Att vi är tvingade till det.

Jag vet att om jag vill göra något utöver det vanliga, så måste något av det ”vanliga” vika, min planering måste anpassas så att vilotiden blir tillräcklig, för även det roliga tar kraft.

Jag har släppt många måsten, kanske lite för många 😉 och jag försöker inte leva upp till andra människors åsikter om hur jag bör vara och leva.

 

Trots att jag på sätt och vis lever ett mer begränsat liv än tidigare så vill jag inte tillbaka. Visst, jag skulle gärna orka mer, ha en kropp som var aningen mer samarbetsvillig, men de insikter jag fått längs vägen vill jag inte leva utan. Under de senaste 20 åren har jag fått förmånen att konfronteras med mina mindre goda sidor, inte alla på en gång utan en i taget. Färdig blir jag aldrig, det finns alltid ogräs att rensa både i den inre och den yttre trädgården, men jag har kommit en bit på väg. När man tvingats landa i sin egen svaghet så blir benägenheten att döma andra mindre, och tålamodet med både egen och andras ofullkomlighet större – det behövde jag.

Kommentarsfunktionen är stängd.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: